Förlossningsrädsla

Så heter kapitlet i boken "att föda" som jag för tillfället håller på att läsa. Har börjat fundera mer och mer på förlossningen och på om jag är rädd för den eller inte. Jag har ju uppenbarligen ingen större skräck för den om jag måste fundera på svaret, men en liten oro känner jag. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att det är något nytt som man aldrig har varit med om förrut och man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig. Är nog mest rädd för att tappa kontrollen, och inte veta vad som händer, därför känns det jätteviktigt att läsa om hur det går till och vad som händer i förlossningens olika skeden.

Att ha Anton, som är så otroligt intresserad själv, är ett bra stöd. Jag vet att han kommer att vara superstressad han också, och det förstår jag, men tillsammans ska det nog gå bra. Jag känner förtroende för läkarna här, tycker att det fungerar över förväntan med språket och jag har inte sjukhusskräck eller något annat som ligger och gnager i bakhuvudet.

Jag försöker läsa mycket, och ta in en massa information och börjar ändå känna att jag börjar få lite koll på hur jag vill ha det... eller snarare på hur jag absolut inte vill ha det. Allt blir ju som sagt nytt och då är det svårt att veta exakt vad man vill, men att åtminstone ha en ide om vad man vill/kan tänka sig att testa (i tex. bedövningsväg) känns som en tygghet.

Det börjar kännas som att dagen D närmar sig med stora steg, och snart börjar det bli dags att packa en väska och skriva en liten födelseplan (för att inte tala om inköp som ska göras och fixandet här hemma). Vill hellre göra det några veckor för tidigt än att bli överraskad av att magen vill bli bebis snabbare än beräknat.

Enligt beräkningarna är det bara 87 dagar kvar... Det är inte mycket. Räknar jag 87 dagar bakåt så blir det den 1 juli... Det var nyss! Vi hade lämnat umeå och den 2:a började jag jobba på Jala. Jag och Anton har redan hunnit vara gifta i 69 dagar!