En vanlig dag...

Sammandragningarna har lugnat ner sig igen, och på sjukhuset sa dom att det antagligen var bebisen som åkte ner och fixerade sig i söndags då det levde om som mest. Jag ska fortsätta med medicinerna och ta det lugnt och kommer dom tillbaka ändå så ska vi åka upp på en extra kontroll. Men som sagt, så har det varit bättre idag även om det fortfarande är en liten molande värk i nedre delarna av mage och rygg. Det känns även som att det "trycker" neråt om jag är uppe och går och det är lite jobbigt. Gör lite ont i svanskotan. Men det känns i alla fall skönt att h*n verkar stanna inne ett tag till.

Imorgon är det 1 månad till beräknat datum, och just nu är det bara 10 dagar tills h*n inte längre räknas som prematur. 10 dagar går superfort... Det gör ju till och med 1 månad om h*n dröjer så länge. För 10 dagar sedan låg jag sjuk hemma och öroninflammationen var som värst. Tyckte det känns som igår! För 1 månad sedan packade jag väskorna för att åka tillbaka till Uster från Sverige.

Dom säger ju att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge... Har vi väntat i 8 hela månader så ska ju inte den här sista vara helt omöjlig. Förhoppningsvis räcker det kanske att vänta 2-3 veckor, men samtidigt vet vi ju att det är bra för bebban att vara i magen och "mogna" och h*n kommer ut när h*n är redo.

Nu ska jag vila lite. Andi var här efter jobbet och nu ska han och Anton åka på träningen. Efteråt skulle dom ut och ta en öl eller två, så det blir nog lite senare innan han är hemma igen. Tycker det är kul att han fortfarande tar sig tid att umgås med laget lite emellanåt. Hemma med mig är han ändå alla andra dagar och när vår bebis är här kommer han inte att kunna eller vilja vara ute med killarna så ofta. Jag tror att det är viktigt att man gör saker på egen hand också. Är man alltid bara med varandra så hinner man ju aldrig sakna varann som mamma skulle säga.

Själv har jag all tid i världen att göra det jag vill, men just nu går det inte för magen är ivägen för det jag saknar mest! Jag längtar efter att kunna börja spela igen... Det saknar jag! Jag ligger långt efter i både styrka och kondition och det lär ju dröja ett tag innan jag kan börja träna på riktigt. Men det kommer nog inte att bli mer än spel på skoj för min del. Prioriterar tiden annorlunda nu, och då räcker det inte riktigt för någon "satsning" med flera träningar och matcher i veckan. Lite vill jag i alla fall spela och Anton vet att jag saknar innebandyn. Han kommer att göra allt han kan för att jag också ska kunna börja träna igen... Det är skönt att ha en så stöttande man! (Puss på dig gubben...)